Jamie Dornan och Dakota Johnson som Christian Grey och Anastasia Steele i 50 Shades of Grey

 

Har fortfarande inte läst 50 Shades of Grey böckerna, men ville ändå se filmen när den fortfarande går på bio, vilket jag gjorde i lördags.

Har hört av de som läst böckerna att man blir lite besviken när man ser filmen, så just därför var det kanske tur att jag inte hade gjort det. Jag tyckte nämligen att den var jättebra! Den var väldigt snyggt filmad, jag tänker främst på nakenscenerna som inte alls kändes så porriga som vissa säger, man blir mer tagen än obekväm. Sen är skådespelarna helt suveräna; att kunna förmedla och beskriva de känslor som ligger bakom huvudpersonerna utan att använda ord – I Love it!

Vad som fick mig att reagera så starkt under filmen, gamla minnen som revs upp var dels saker jag upplevt under min mer vuxna del av livet, som ännu inte känns helt ouppklarade, men också under min tid i Italien.

Inte så att jag någonsin har varit utsatt för sadism, men jag har vid flera tillfällen träffat och umgåtts med män med mycket pengar, snabba bilar…..ja till och med flygplan. Dessutom har ju italienare en förmåga att se riktigt bra ut! Allt detta kan naturligtvis få en 20-25 årig tjej lätt på fall, man blir nyfiken, snygga kläder, kanske ett litet armband över en middag, gärna på en tur till Venedig eller Monaco.

Som sagt jag har aldrig varit utsatt för sadism, men själva budskapet i filmen gick som en kniv i hjärtat, kände igen känslorna som pågick mellan Christian och Ana. Spänningen när man som oerfaren tjej träffar killen som har ALLT! Men ju längre tid man umgås, lär känna varandra inser man att beteenden hos oss människor oftast bygger på en historia, en historia som formar våra liv, känslor och tankar. Precis som Mr. Grey har sin, vilket han ger oss en glimt av, så det är viktigt att aldrig döma någon.

Christian blir ju faktiskt förälskad i Ana, och även detta har jag upplevt; Alberto som till sist ville gifta sig med mig, åkte upp till Göteborg för att överraska, men jag var inte hemma. När giftermålet kom på tal backade jag, och spänningen tog slut. Det som var riktigt tragiskt med Alberto var att han senare körde ihjäl sig med sin Porsche, och hans föräldrar miste ännu en son, hans bror hade dött tidigare av en överdos.

Jag hoppas att det kommer en fortsättning på filmen? 50 Shades of Grey tog tag i mig mer än jag anat och jag tillhör en av de som faktiskt tycker lite synd om Christian Grey, jag vill så gärna se att allt blir bra mellan honom och Ana, att han får gräva i sitt förflutna, göra upp med sin kvinnosyn.

……….eller så går jag helt enkelt och köper böckerna för att få svar 🙂

 

 

 

I onsdags, den 1 april firade Peo och jag 20 år som gifta……20 år!

Vi träffades första gången i Italien, när jag arbetade där som reseledare, sen när jag flyttade hem till Göteborg bjöd han ut mig på en date till Restaurang 28+ Bra jobbat! Vill man imponera är 28+ det rätta valet! En helt underbart mysig restaurang med egen vinkällare, suverän mat och service, dessutom en stjärna i Guide Michelin.

Den kvällen fick de mer eller mindre slänga ut mig och Peo från restaurangen…..och jag slängde mig sen i famnen på Peo, vilket resulterade i 2 barn, ett bonus barn och giftermål

Vi hade från början en dröm att gifta oss på en alptopp, varför gjorde vi inte det? Nej, man drogs med i det traditionella släktkravet, ett litet bröllop där vi valde att lägga krut på bröllopsmiddagen som också var 28+.
Att gå emot sin dröm bara för att tillfredsställa andra! Dessutom den 1 april – bara det datumet säger ju att det kanske är ett skämt?!
Redan här känner jag att det började fel – Därefter den traditionella vardagen med barn, arbete, företag, och livet blir sig aldrig mer likt.

Det är nu man borde ställa sig frågan om faktiskt gifter sig eller om man till och med blir lite förgiftad!

Jag har funderat under flera år om jag egentligen borde separera, leva mitt egna liv ett tag, och kanske få möjligheten att träffa och uppleva en ny man. Men ibland visar livet en vägen och en klok kvinna vi träffade på en tillställning sa; ”Det tar alldeles för lång tid att lära upp en ny”!

Haha……Den köpte jag direkt, och insåg att det nog bättre jag behåller den jag har, han är ju trots allt inte så dum när allt kommer omkring, och även ny man skulle säkert bli vardag till slut 😉

Så med den inställningen och 20 år som förgiftade…..jag menar gifta, tog vi oss i kragen och gick till 28+ i onsdags igen.

Var det trevligt?
Om trevligt betyder att man ligger halvdöd i soffan dagen efter, på grund av, eller snarare tack vare fantastisk god mat och matchande vin till varje lite rätt:
– Ja, då hade vi riktigt trevligt 😀

♥

 

Jag älskar att titta på Biggest Loser, framför allt den amerikanska versionen. Inte främst för det där med deltagarnas övervikt utan snarare den mentala orsaken som nästan alltid är anledningen till att man hamnar i ett beroende, i detta fall matmissbruk. Och i just Amerikanska Biggest Loser är de väldigt duktiga på att öppet tala om detta med deltagarna, vilket gör att vi som sitter i TV-soffan också får en större förståelse.

Vad jag egentligen vill komma till är, hur de sedan använder detta för att pusha deltagarna att göra upp med sitt förflutna, och ibland också förlåta, för när man väl lyckas bli av med det ”bagaget” kommer själen att bli såå mycket lättare och det är nu man kan ta befälet över sitt egna liv…..på riktigt!
Fast nu kommer ett annat stort steg: Att inte göra sig själv besviken!

Matmissbruk, lågt självförtroende, dåligt äktenskap – Det spelar ingen roll vilka känslor eller ev. missbruk man lever runt, för att ta sig vidare måste man ta kontroll och ansvar över sitt eget liv, och sen inte göra sig själv besviken genom att backa, hitta ursäkter för att inte jobba med sig själv idag också!

Det är nog detta som fascinerar mig så mycket med ”Biggest Loser” men också det som gör mig väldigt rörd, när man får vara med och uppleva när en deltagare bryter igenom.
De lever ju förstås med mycket stöd under tiden de är där, och ibland önskar jag att man kunde få vara en del av den gemenskapen, få uppleva känslan med likasinnade som försöker ändra sina liv.

Själv har jag två saker som jag ofta gör mig besviken:
Träningen: Det finns så många ursäkter för att inte komma iväg; trött på eftermiddagen, ont i knät, borde vara hemma, ta hand om företaget……
Maten: jag är en kvällsätare, och arbetar man hemifrån som jag och inte får den vardagsmotionen som andra får till och från jobbet, är det ju givet att magen och låren gör sig till känna till slut.

Men jag har faktiskt börjat ta kontroll, har varit på SATS nästan varje dag i 3 veckor. Ibland gör det fruktansvärt ont när ben, och armarna värker efter hård träning, men jag går på ett nytt pass nästa dag igen, och nästa, och nästa. Och inte nog med det, man lär känna massor av nya sköna människor, i alla åldrar, bara det!

Hmm……När jag tänker efter lever jag nästan ett litet eget Biggest Loser-liv, och jag klara det helt på egen hand. Känner mig faktiskt lite stolt över mig själv 🙂

”You only live once, but if you do it right, once is enough”
– Mae West

♥

Är det fokuspunkter i kameran jag talar om? – Nä, faktiskt inte, utan det här handlar snarare om min personliga fokuspunkt. I fotovärlden kan man ju ställa in sin kamera på en eller flera punkter, ja till och med autofokus, och jag tänker att så är det ju i en människas liv också.

För min egen del har jag nog haft hjärnan inställd på alldeles för många fokuspunkter, fast det lustiga är att jag tror inte det själv.
Den här vintern har varit extremt jobbig på många sätt, personligt, relationsmässigt, arbetsmässigt – man stänger av, går upp i vikt, tappar helt enkelt lusten på det mesta. Har försökt att hitta lösningar för ett bra liv, men kraften har helt klart en gräns.
Ibland tror man att man tänker mest på sig själv bara för att man är hemma mycket, jobbar hemifrån, men vid en djupare analysering har jag insett att mitt huvud hela tiden har fullt upp med vad alla andra tycker om mig, hur man bör vara, vad som förväntas av en?! Herregud, jag är ju 50+ trodde detta var tankar som unga mest levde med!

Jag älskar verkligen livet och har tusen idéer, men när hjärnan är ”all over the place”, inställd på för många fokuspunkter, är det lätt att glömma bort sig.
Vad hände med fotograferingen från i höstas? Resorna, bloggen, träningen, livet Annika vill leva?
Helt plötsligt inser jag att den enda jag egentligen inte lägger tillräckligt med tid och energi på är mig själv!

Nä, nu har jag gett mig en spark där bak, jag behöver känna KÄRLEK till livet igen, jag måste få ro i själen och vakna lycklig, tillåta mig att både göra och vara den jag vill vara, utan att fundera så mycket.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och det kanske är dags för många av oss att flytta fokus lite mer inåt, ha positiva tankar om sig själv och inse att kärleken börjar där.

”Live your life and forget your age”
– Norman Vincent Peale

 ♥