Currently in Gothenburg

Är jag en ”Biggest Loser”?

Categories: On my mind.....

Mae-West-Self-Development-Picture-Quote

Jag älskar att titta på Biggest Loser, framför allt den amerikanska versionen. Inte främst för det där med deltagarnas övervikt utan snarare den mentala orsaken som nästan alltid är anledningen till att man hamnar i ett beroende, i detta fall matmissbruk. Och i just Amerikanska Biggest Loser är de väldigt duktiga på att öppet tala om detta med deltagarna, vilket gör att vi som sitter i TV-soffan också får en större förståelse.

Vad jag egentligen vill komma till är, hur de sedan använder detta för att pusha deltagarna att göra upp med sitt förflutna, och ibland också förlåta, för när man väl lyckas bli av med det ”bagaget” kommer själen att bli såå mycket lättare och det är nu man kan ta befälet över sitt egna liv…..på riktigt!
Fast nu kommer ett annat stort steg: Att inte göra sig själv besviken!

Matmissbruk, lågt självförtroende, dåligt äktenskap – Det spelar ingen roll vilka känslor eller ev. missbruk man lever runt, för att ta sig vidare måste man ta kontroll och ansvar över sitt eget liv, och sen inte göra sig själv besviken genom att backa, hitta ursäkter för att inte jobba med sig själv idag också!

Det är nog detta som fascinerar mig så mycket med ”Biggest Loser” men också det som gör mig väldigt rörd, när man får vara med och uppleva när en deltagare bryter igenom.
De lever ju förstås med mycket stöd under tiden de är där, och ibland önskar jag att man kunde få vara en del av den gemenskapen, få uppleva känslan med likasinnade som försöker ändra sina liv.

Själv har jag två saker som jag ofta gör mig besviken:
Träningen: Det finns så många ursäkter för att inte komma iväg; trött på eftermiddagen, ont i knät, borde vara hemma, ta hand om företaget……
Maten: jag är en kvällsätare, och arbetar man hemifrån som jag och inte får den vardagsmotionen som andra får till och från jobbet, är det ju givet att magen och låren gör sig till känna till slut.

Men jag har faktiskt börjat ta kontroll, har varit på SATS nästan varje dag i 3 veckor. Ibland gör det fruktansvärt ont när ben, och armarna värker efter hård träning, men jag går på ett nytt pass nästa dag igen, och nästa, och nästa. Och inte nog med det, man lär känna massor av nya sköna människor, i alla åldrar, bara det!

Hmm……När jag tänker efter lever jag nästan ett litet eget Biggest Loser-liv, och jag klara det helt på egen hand. Känner mig faktiskt lite stolt över mig själv :)

”You only live once, but if you do it right, once is enough”
– Mae West